Finntorp på Alvesta av Ulla Täljare

Finntorp på Alvesta – skogen i Västra Skedvi Socken
Då min anfader var soldat nr 84. Olof Persson Ahlgren (1767-1825), i Västra Skedvi – vill jag förmedla denna fantastiska historik av Ulla Täljare.

Ur boken: Västmanlands Fornminnesförening – Årsbok 77 – 2000/2001 – Framtidstro,
skriver Ulla Täljare om ”Finntorp På Alvesta – Skogen i Västra Skedvi Socken

Meslångstorp. Näst siste torparen, Sven Andersson med familj.

Meslångstorp. Näst siste torparen, Sven Andersson med familj.

FINNTORP PÅ ALVESTA-SKOGEN I VÄSTRA SKEDVI SOCKEN
Västra Skedvi i länets västra del på gränsen mot Örebro län tillhör numera Köpings kommun. Socken består i södra delen av öppna flacka strandbygder kring Rölen, Västlandasjön och Skedvisjön. I den norra delen dominerar en glest bebyggd och myrrik skogsbygd. Vid Skedvisjöns norra ände ligger Alvesta by där skogen börjar dominera. Vi, dvs. min man och jag, började intressera oss för torpen där uppe i skogen där vi hamnade i vår släktforskning.                                                               Av Ulla Täljare

Vem var han, den första finnen, som slog sig ned på Alvesta-böndernas utmark? Det funderar vi på, när vi går omkring och letar husgrunder i den alltmer framträngande granskogen här uppe i Finntorp. Ännu är det lite ljusare och mer öppet här än i skogen för övrigt. Liljekonvaljerna bildar gröna mattor, gamla syrenbuskar återkommer envist med blom varje år och ängsblommor kämpar sin strid i gräset. Några källarkullar med halvt igenrasade ingångar ligger i backsluttningen. Och där ser vi en gammal brunn, en gång så livsviktig. I skogen runt omkring oss finner vi odlingsrösen och nästan utplånade diken i forna åkrar.

Här måste en gång ha funnits en hel liten by bestående av torp. I vår fantasi kan vi se den för oss: ljust och öppet med gräset kortbetat av kor, hästar och får. Torpstugorna är placerade en bit från varandra, var och en med sina uthus och källare. Små åkerlappar och ängar inramade av gärdsgårdar. Här är liv och rörelse, barn som leker och stojar, kor som råmar och höns som kacklar.

Ja vem var han, som fick ge namn åt Finntorp, och vilka var de människor som efter honom levde sitt strävsamma liv här i skogen, långt från bygden söderut kring sjöarna? Vår nyfikenhet är väckt och för att få svar på alla frågor börjar vi leta i kyrkböcker och andra arkivalier.

Den tidigaste anteckningen i kyrkböckerna är från 1659. Då fanns två familjer i Finntorp: Jonson med hustru och Hendriksson med hustru samt konan Elin. Var de ättlingar till den förste finnen, som borde ha kommit under tidigt 1600-tal? Omöjligt att veta, prästerna försvenskade alla finska namn i böckerna.

En boskapslängd från 1636 nämner aldrig Finntorp, bara husfolk till Alvesta by, 3 stycken. Då är nog också Meslångstorp inräknat. Vi får i alla fall veta, att husfolket hade sammanlagt 8 kor, inte så dåligt. I Alvesta by fanns då 3 gårdar; fullgoda hemman av 8-öres land. De tre bönderna hade respektive 9, 7 och 8 kor, vilket var det högsta antalet i socknen. Det måste ha funnits goda betesmarker och slåtterängar som vid den tiden alltid brukades gemensamt av hela byn.

1699 års skattläggningskarta borde kunna ge en hel del upplysningar. Ja visst. 7 hus är ritade vid Finntorp. Vid Meslångstorp 1 hus. Men det mest intressanta är markeringen svedjefall på båda sidor om vägen upp mot Meslångstorp. Hade Alvesta-bönderna upplåtit mark till finnen för att få nytta av hans skicklighet i svedjning? Det finns exempel på detta från Dalarna och Hälsingland. I beskrivningen som hör till denna karta står: Torpen äro opptagna av ”bysens bördesmän”, och efter dessas död är de komna under byn igen och har varit deras åker och äng i 30-50 år. Nu för tiden bor här några inhyseshjon, som inte har någon tillhörighet till ägorna, men får ta vedbrand.

Bilderna börjar klarna, och jag kan föreställa mig den syn, som möter en vandrare på stigen från Alvesta by, när han närmar sig sjön Meslången nu i slutet av 1600-talet.

Skogen öppnar sig och vid Meslångsens utlopp utbreder sig sanka ängar för myrslåtter. Längre fram går stigen genom igenväxande svedjemark. Här och där finns små ängar och ängsbackar. En del av dem är gamla, utmagrade åkrar, som fått övergå i äng. Backarna är hårt betade av byns kreatur, som tidvis hålls här uppe. Alla ängslotter är omgivna av gärdsgårdar. Det gäller att hålla djuren ute tills slåttern är över. Och där vid sjöns östra strand ligger några små grå hus, ganska fallfärdiga, där ett par gamla inhyseshjon njuter sin fattigdel. Men där finns också en stabilt timrad lada för det hö som skall bärgas. Så stabil, att den först på 1950-talet skall skatta åt förgängelsen och säljas som ved. Den är märkt med årtalet 1667.

Men om Meslångstorp och dess omgivning i slutet på 1600-talet uppvisar ett visst förfall och tillbakagång blir intrycket ett helt annat när man fortsätter på stigen och närmar sig Finntorp. Här är både vuxna och barn i full verksamhet. Några stugor ser nybyggda ut och de små åkerlapparna är välhållna.
Här har nämligen sedan 1685 stora saker skett. Då skulle Alvesta by enligt Karl XI:s bestämmelser sätta upp två soldater. I ett nu förvandlades torparen här uppe, Johan Hindersson, till soldaten nr. 83 Falk vid Kungsörs kompani. Hans kompanikamrat blev nr. 84 Nils Mattson Jäger. Dessa båda namn, Falk och Jäger, kommer att dominera kyrkböckerna i Finntorp. För här skulle inte bara den tjänstgörande soldatens familj bo, utan även den gamle avskedade. Dessutom soldatänkor, som det tyvärr tidvis fanns gott om. – Ja, Finntorp var nu inte längre vilket torp som helst. Soldater har ju en viss status och ansågs förmer än vanliga torpare.

År 1700 kommenderades Falk och Jäger med sitt regemente till Ryssland med Karl XII och blev borta där. Hemma gick deras hustrur Elisabet och Kierstin med sina barn och väntade förgäves. Och 1710, när ett nytt regemente sattes upp, fick de lämna torpen för två nya soldater, som även de stupade. Här arbetade och strävade alltså fyra soldathustrur med att klara sina torp och försörja sina barn.

Finntorpet, numera jaktstuga

Finntorpet, numera jaktstuga

Från och med 1723 finns ytterligare en torparfamilj i Finntorp. Och fler skulle det bli. År 1763 flyttar sockenskomakaren Jan Welamsson hit med sonen Welam Johansson, som också är skomakare. Även sonsonen fortsätter med yrket och bor här till 1820-talet. Nu blir det ännu mer liv och rörelse. Skomakarna har både lärgossar och drängar. Folk från bygden kommer och får sig en pratstund. Livet går sin gilla gång med mycket arbete men säkert också med tillfällen till fest.
För soldatfamiljerna fanns det dock alltid ett extra orosmoment: Kriget. Man hade haft tur och klarat sig under 1700-talets senare del, men år 1789 kom bud, att dåvarande båda soldater stupat i Finland i Gustav III:s krig mot Ryssland. Det var Erik Andersson Falk och Anders Andersson Algren. Namnet Falk var nu utbytt mot Algren.

Kanske var det denne Erik Falk, som med böndernas tillåtelse och hjälp brutit ny mark en god bit väster om Finntorp. Detta nya torp kallades Falken nybygge på 1788 års storskifteskarta. Senare fick det namnet Uggleberget. Erik Falks änka Brita bodde där till 1815. Hon njuter fattigdel då, står det i kyrkboken.

I början av 1800-talet byttes soldatnamnet Falk ut mot Ahl. Därefter var det alltså Algren och Ahl som huserade i Finntorp, antingen som tjänstgörande eller avskedade, eller unge och gamle som folk sa.

Under hela 1700-talet hade i stort sett 6 familjer varit bosatta i Finntorp. Meslångstorp nämns inte i husförhörslängderna. Men i början av 1800-talet tycks alvestabönderna ha rustat upp byggnaderna i Meslångstorp och placerade till en början två avskedade soldatfamiljer där. Så småningom övertog två söner till soldaterna torpen, men blev då vanliga torpare.

Anledningen til att torpen åter började brukas ordentligt var nog den ägodelning som i viss utsträckning ägt rum i och med 1788 års storskifte. Det fanns 9 bönder i byn, och det hade säkert inte varit lätt att samsas om ängslotter, myrslåtter och skogsmark. Nu fick det ena torpet endast en ägare och det andra skulle vara soldatjord till Alvestagårdarna nr. 3.

Skogsmarken delades upp i olika skiften. Kolningen för brukens räkning hade ökat och då blev det viktigt, att var och en hade sina ägor. Myrängarna var svårrare att dela. Där efterses och jämkas, att varje hemman bekommer sin rätta belöpande rymd.

Nu för tiden har vi svårt att förstå, att myrslåtter kunde vara värt besväret. Men här fanns gott om myrar: Tryckarsmyren, Meslångsmyren, Högsjömyren, Sahlmyren och många fler. Så småningom blev det så att torparna fick ta myrhöet.

På 1850-talet ökade torpens antal ytterligare. Det är nu som Åsfallet, Hemmet och Lundberga kommer till.
Orsakerna är flera. 1852-56 genomfördes laga skifte i Alvesta by, varvid all mark delades mellan de 9 bönderna. Då blev det med ens mycket lättare att tillåta torpare att slå sig ned, och på samma gång fick man ju tillgång till deras arbetskraft i form av dagsverken. Suget efter torp var också mycket stort då man hade svårt att försörja sig och sina växande familjer. 1800-talets folkökning märktes minsann även här i V. Skedvi. Här nedan några uppgifter på antalet personer i Finntorp och Meslångstorp:
1812-21 omkring 37 personer
1822-31 omkring 20 personer
1831-47 omkring 37 personer
1847-57 omkring 40 personer
1857-66 omkring 50 personer
1867-76 omkring 74 personer
1877-85 omkring 60 personer
1883-92 omkring 70 personer (egen notering: tror att det är feltryck i boken här och gissar att åren skall vara mellan 1886-92)

Man skulle kunna tro, att det blev en viss inavel här uppe, där torparna liksom låg och lurpassade på lediga torp för sina vuxna barns räkning. Det visar sig emellertid, att av kontraheterna i ett äktenskap var den ena oftast född här, medan den andra nästan alltid kom utifrån och då främst från socknarna norrut: Hed, Ramsberg, Fellingsbro, Linde och Skinnskatteberg. Man sökte tydligen arbetstillfällen söderut. Kanske bidrog till detta den ”bergsväg”, som sedan gammalt gick genom socknen från gruvorna i norr till utskeppningshamnen i Arboga.

Åren kring sekelskiftet och de två första årtiondena på 1900-talet är svåra att få några grepp om när det gäller invånarantal. Här flyttas det vid den tiden friskt. Det finns nu inte längre bara torparfamiljer utan också skogsarbetare och jordbruksarbetare, som stannar ett par år innan de flyttar vidare. Det är den nya tiden som tränger fram även till denna avlägsna bygd.

I vårt sökande efter torpens människor och deras förhållanden är vi fram till den tiden hänvisade till mer eller mindre torra skrifliga källor. Men så i mitten av 1970-talet hade vi den oerhörda turen att träffa Sven Andersson i Prästängen, Prästängs-Sven. Han var då i 80-års åldern och utrustad med ett perfekt minne. Han hade växt upp i Meslångstorp och med förfäder i Finntorp ett par tre generationer bakåt. Tillsammans vandrade vi i hans barndoms och ungdoms marker och han pekade och berättade. Och plötsligt fick bygden ett nytt liv för oss. Namn blev människor med olika egenskaper och kynne. Allt berättat med Svens genuina bergslagsdialekt och med stor humor.

Jag skall nu försöka berätta litet om livet i några av torpen på 1800-talet både med ledning av vad jag läst och efter Svens berättelser.

Åsfallet
Torpet kom troligen till på 1850-talet. Stugan låg mycket vackert högt uppe på en åsrygg. Framför den växte en ofantlig björk, som sades vara Västmanlands största. Torpet var ett av de bättre med god åker och hade den fina Jan Jans-myren till slåtter. Man kunde hålla 4 kor och 1 dragare, oxe eller häst, samt får och höns.
En av de fösta torparna var Anders Andersson. Han kom från Ramsberg och gifte sig med Stina Falk, soldatdotter från Finntorp, och hade turen att få sig ett torp. Han var vår vän Svens morfars far. Folk kallade honom Åsblinken, för han hade ryckningar i ögonen. Han slutade sina dagar som fördelsman i en liten stuga nedanför åsen år 1890.

Loftstugan

Enligt kyrkboken bodde tidvis 4 familjer i Åsfallet. Men då räknas troligen även närmaste torpet i Finntorp, Gustaf Carl-stugan dit – det torpet hade samma ägare. Man klämde ihop sig och gav plats åt släktingar som behövde någonstans att bo. På den gamla goda tiden var ju släkten det enda man hade att hålla sig till i nöd. Det kunde vara en dotter och måg som väntade på att ett torp skulle bli ledigt. Eller en dotter som kom hem från sin pigplats och väntade barn, som morfar och mormor sedan fick ta hand om. Ja, här på åsen lär det ha hänt att en flicka i förtvivlan tagit livet av sitt barn och begravt det i skogen.

En torpare som bodde här under lång tid hette Jan Jansson, Lille Janne kallad. Han och hans fru Sabina hade 9 barn. En av sönerna arbetade vid Alvesta-sågen och råkade en dag bli illa skadad. Lille Janne lade honom på sin oxkärra och bad i Storgården att få låna häst för att föra honom till lasarettet. Det nekades honom och det fanns ingen annan utväg än att med oxe börja den 3 mil långa färden till Köping. Pojken dog under färden.

Den siste torparen på Åsen hette Karl Johan Haglund med fru Emma Katarina. Han övertog torpet 1919. De hade 11 barn födda med exakt 2 års mellanrum. Han strävade som alla torpare med kolning och huggning för att få ihop lite kontanter. Men det var inte lätt, för han var inte riktigt frisk, och man fick det allt fattigare. En dag kom han hem från skogen, slängde tömmarna ifrån sig och sa: Nu får ni ta hand om det här för jag orkar inte mer. En kort tid därefter dog han i cancer. Det var 1924.

Emma Katarina och de hemmavarande barnen fick nu så gott det gick sköta torpet. Vart skulle de annars ta vägen?
Sonen Gustaf, som var 10-11 år, fick sluta skolan för att hjälpa till, och en äldre bror kallades hem. 11-åringen fick nu tillsammans med brodern slita med huggning och kolning. Gustaf minns hur de vaktade milan om natten och mamman som kom traskande genom skogen och bjöd på varmt kaffe och smörgåsar. Sammanhållningen i familjen var stor. De halvvuxna flickorna bidrog med vad de tjänade på barnpassning och hushållshjälp i gårdarna. Man klarade alltså av sin svåra situation och bodde kvar på Åsen till 1935, då möjlighet till arbete fanns på andra håll.

Så blev torpet stående öde. Ja, några skogshuggare bodde där ibland och ställde in sina hästar i det gamla stallet. Inte ens den stora björken tycktes stå emot förfallet. Den ena väldiga grenen efter den andra brakade ner och idag kan bara ses några multnande rester efter denna bjässe. Men den hårt trampade och betade grässvålen framför den forna stugan har länge lyckats hålla skogen på avstånd.

Meslångstorpen
Dessa torp uppodlades troligen redan i början av 1600-talet, som tidigare nämnts. Det ena torpet ägdes av alla gårdarna i Alvesta nr. 3 och användes liksom Falkens torp till avskedsboställe åt soldat nr. 83.

Det andra torpet kom att höra till en av gårdarna i nr. 3, den som nu kallas Gustavssons. I denna Alvesta-gård hände dramatiska saker i mitten av 1800-talet som fick sitt efterspel här uppe i Meslångstorp.

I gården bodde bonden Anders Olsson med sin fru Chatarina Larsdotter och en dövstum dotter. Hans far, f.d. nämndemannen Olof Andersson bodde också där som fördelsman. Anders Olsson var stor och stark och snäll och kallades Farbror av alla i byn. I huset fanns också en piga, Anna-Caisa, liten och mager. Hon kallades Smalan. Nu bar det sig inte bättre än att Farbror hittade vägen till Smalans säng. Detta var ju i och för sig ingen ovanlig företeelse i bondgårdarna; och fruarna brukade väl nöja sig med att köra iväg pigan. Men Catharina anmälde sin man för horsbrott, som han dömdes för, och tog ut skilsmässa! – Skilsmässa på den tiden i en vanlig liten by. Inte konstigt att minnet härav var levande 130 år senare.

Ytterligare chockade blev byborna när det visade sig att Farbror fråndömdes ¾ av gårdens värde, enligt en ny lag från just detta år, 1845. Kanske hade Chatarina fått tips av sin far, som var nämndeman i Skedvibyn. Hon blev kvar på gården och Farbror fick flytta upp till Meslångstorp. Med honom flyttade Smalan och hans gamle far. Till bostad hade man en gammal loftbod som flyttats med från gården.

Här började de sitt nya liv som torpare. Smalan födde under årens lopp 5 barn, alla betecknade oäkta. Enligt lag kunde inte Anders Olsson ingå nytt äktenskap utan förra fruns medgivande. Men man levde ändå ett familjeliv och Smalan, som sades vara en snäll och bra människa, kallades Anders Olsmor.

Catharina gifte så småningom om sig med sin dräng Hans Andersson, som sedan står som ägare till gården. Men historien är inte slut med detta. Det berättas att Hans och Carl Ersson i Storgården en gång gick för att besöka Anders i Meslångstorp. Det dracks en del och sedan rodde man ut på Meslången. Där fick väl Hans för sig, att tillfället var lämpligt att bli kvitt Farbror, så de slog honom med en åra och försökte dränka honom. Men han tog sig upp i båten igen och stor och stark som han var tordes de inte göra om försöket.

Efter Anders Olssons, Farbrors, naturliga död 1877 skulle ny torpare tillsättas. År 1882 flyttade vår vän Svens far med familj in i loftboden. Smalan bodde då i en liten stuga intill. Sven mindes henne väl, han brukade gå ärenden åt henne och fick då alltid socker eller en skorpa som tack. Hon var mycket fattig och dog 80 år gammal 1902 varefter Smalstugan så småningom föll ihop av sig själv.

År 1922 var det vår sagesman Sven Anderssons tur att med fru och barn flytta in som torpare i Meslångstorp. Här fanns nu en ny stuga uppbyggd. Loftboden stod ännu kvar, men mycket förfallen. Den såldes som ved på 50-talet.
Här levde Sven en torpares strävsamma liv. Som alla andra drygade han ut förtjänsten med skogshuggning och kolning. Han fick 30 kr för en mila på 30-talet. Hans fru Agnes var en mycket duktig och händig kvinna, som kunde konsten att hushålla. Men man unnade sig också glädjen att umgås med varandra. Vackra sommarkvällar tog man dragspelet och barnen och vandrade den vältrampade skogsstigen till släkten i Ulbo för att göra sig en glad afton.

Sven flyttade med sin familj 1936 och den siste torparen, Smedberg, flyttade någon gång i början av 40-talet. Därefter bodde ingen här. Men Meslångsstugan finns dock kvar med vårdad tomt som sommarställe. Även soldattorpet finns kvar som jaktstuga.
I fintorp var det naturligt nog soldater som dominerade. Här bodde nr. 84 Algren i den stuga som ännu finns kvar. En bit ifrån låg Algrens avskedsboställe efter gamla vägen och ytterligare ett stycke norrut låg unge Ahls torp. Till vardags levde de ju som alla andra torpare men en gång om året drog de på sig soldatmunderingen för att delta i kompaniets övningar och begapade av torpens alla ungar drog de iväg ned till byn. Så småningom tillstötte de andra soldaterna från respektive torp, Svanström, Thun, Malm, Stolpe, Björn och Kraft. Nu skulle man ut i stora världen och få höra lite nyheter.

Bara en av soldaterna lyckades bli korpral. Det var Jan Andersson Algren, som tjänstgjorde på 1830-40-talet. En soldat Ahl rymde till Amerika. Men annars hände inget uppseendeväckande. Ingen tycks ha stupat under kriget i Finland 1808-09.
Detta system med indelta soldater upphörde 1901. Den siste tjänstgörande soldaten Ahl här var Johan August Ahl, född 1875. Den siste Algren var Johan Alfred Ahlgren, född 1878. Men namnet Algren försvann inte med detta. Där fanns många Algrenar som statare, torpare och skogshuggare. Emil Algren, som var son till den näst siste soldaten, var den siste som bodde i torpet med sina döttrar. Han försörjde sig som skogvaktare och flyttade 1930.

Den siste som bebodde det ”riktiga” torpet här, förutom soldattorpen, var Gustav Karlsson och hans gumma, Gusta Karls-mor. De kom 1926 och flyttade omkring 1936. Därefter stod det torpet tomt.
Man kan inte berätta om torpen här uppe utan att säga lite mer om barnen, som det verkligen fanns gott om. Varje familj hade ofta 8-10 barn. Trots den relativa Fattigdomen verkar de i regel ha varit friska. Annars brukade ju t.ex. difteriepidemier orsaka flera dödsfall i samma familj liksom tuberkulos. De blev kanske härdade och fick mycket frisk luft. Rikligt med luft fick de minsann, när de skulleden långa vägen till skolan i Alvesta, vintertid ofta på helt obanade stigar. När de kom fram genomvåta om fötterna, fick de ta av sig strumpor och skor och hänga dem på tork på den plåtskärm, som stod framför den stora bergslagskaminen.

Lärarinnan hette Sahlberg från 1897 till 1924. Under dessa år var det bara varannandagsläsning. År 1926 fick man en magister, Axel Karlsson, som stannade här till 1955, då skolan lades ned. Men även tidigare hade skolgången varit bra ordnad i V. Skedvi, med tanke på de långa avstånden. Från 1860 hade Alvesta och Billingbo haft en ambulerande skola.

Om somrarna plockade man smultron på gamla kolbottnar och hjortron på myrarna, för att inte tala om lingon, som skulle bli till stor nytta i vinterns magra kosthåll. Man fiskade i de många sjöarna och kom stolta hem med sitt bidrag till hushållet. Man rensade potatisland och grönsaksland och passade småsyskon. När mamman gick till dagsverke i byn, sköttes hushållet av de äldre barnen.

Torpens tid är ute
Torparlivet fick ett tvärt slut på 1930-talet. Vad var det då som hände? Ja, folkhumorn sa, att när torparna har fått väg, så flyttar de. Under depressionen i början på 30-talet hade man nämligen som AK-arbete låtit bygga en väg upp till Fintorp. Men sanningen var naturligtvis den, att det började finnas arbetsmöjligheter på andra håll. Man flyttade ner till bygden eller in till stan. Vår vän Sven flyttade till Prästängen och ingick snart i ett snickarlag. Kamratandan var god och tonen rå men hjärtlig berättar han.

– De var de, sa Sven, att sen gick ju Bromoss-Gunnar sta å blev religiös, och då fick en ju runda åv di där svordomarna, så di likna inte nå.

Sven var ju inte på minsta vis sentimental, men Fintorp hade ändå en särskild plats i hans hjärta. Han mindes skridskoturer i månljusa kvällar när isen låg blank från Meslången ändå upp till Tryckarn i en enda lång, härlig skridskobana. Och han mindes vackra sommarkvällar, när man ställde til dans i unge Ahls stuga. Han mindes naturligtvis också tunga dagsverken med dikesgrävning och ensamma vaknätter vid milan, slit i skogen och på åker.

Visst var vi fattiga, men vi svalt inte, sa han. ”Den lilla röda stugan” i svenska folkets hjärta är nog inte bara pjunkig nostalgi. Vi beundrar den sega kraft och starka livskänsla, som fanns hos dessa människor, som helt saknade socialt skyddsnät. Det var nog den djupa livskänslan som fick 80-årige Sven att en stilla sommarkväll när han satt på trappan till sin stuga att utropa: Djääv-lar vad det är underbart!

Källa: Västmanlands Fornminnesförening, Årsbok 77 2000/2001 – FRAMTIDSTRO utgiven av Västmanlands Museum