Emil Ahlgren i Finntorp

En gammal Västra Skedvi-bo berättar:
Ingen hade det så dåligt som folket i Finntorpen
(Ur Arboga Tidning den 24 september 1958, nr 112)

Emil Ahlgren, från artikel i Arboga Tidning 1958

Emil Ahlgren, från artikel i Arboga Tidning 1958

Emil Ahlgren i Alvesta, Västra Skedvi, fyller 75 år i dag. Ofta har hans namn varit nämnt i tidningar såväl i detta län som på andra håll. Själv är han inte skuld till detta, ty Emil Ahlgren hör till de tysta och stillsamma i denna värld.
Säger han något, så blir det först efter noggrann undersökning av sanningshalten i det han har att berätta. En ”Ahlgrenare” är alltid sanningskär, har en gammal Skedvibo sagt till den som skriver dessa rader. Emil Ahlgren jävar i varje fall inte detta påstående.

Nej, namnet Emil Ahlgren har blivit bekant för helt andra saker än talträngdhet. Saker som nutida ungdom tyvärr vet föga eller ingenting alls om – fattigmansliv förr i tiden i den genuinaste skogsbygd som gärna tänkas kan och en skogsbygd, som därtill allt hårdare och hårdare famnar multnande rester av små ödestugor i sitt grepp. Finntorpen i Västra Skedvi till ytan stora men ifråga om antal invånare mycket blygsamt dimensionerade socknen, har blivit kända och kanske berömda för den jättebjörk, som stått däruppe ända till någon gång i vintras.

I själva verket ligger denna trakts berömmelse inte alls i träd och växter, som vår Herre låter naturen dana efter egen vilja, utan i den odlargärning, som utförts av seniga och hårdvalkade händer, av vilka de flesta för länge sedan domnat i den eviga vilans ogenomträngliga dunkel.

Västra Skedvi församlingsböcker av äldre årgångar, ägnade flera sidor åt Finntorpen. Det var namn efter namn i långa rader för en och samma familj. Barnen kom tätt i de små stugorna däruppe i skogen. Tätt och tidigt lämnade de väl också de fattiga hemmen för att försöka klara sig på egen hand.

Livet var sådant, och det gick just inte att ändra på något. Men tiderna förändras, och det blev fler och fler överstrukna namn i kyrkböckerna. Nu finns namnet Finntorpen inte alls kvar längre. Det bor ingen kvar där uppe längre, om man inte skall räkna dem som stundom gästar den iordningställda jaktstugan, sommarbostaden eller logementen för skogshuggare och deras gelikar.

Inte heller Emil Ahlgren bor kvar i Finntorpet. Han är änkeman och pensionerad efter en utomordentligt redbar tjänst som skogsförman, och bor ensam i en liten stuga i Alvesta. Men han minns. Minns mer än kanske någon nu levande Finntorpsbo. Och berättar han om sina minnen, gäller vad som förut har blivit sagt; Vartenda ord går oskatt genom den strängaste prövning. Och det är detta som gör hans skildring värd att läsa.

Hans far var soldat och skogshuggare på samma gång. Bodde däruppe i Finntorpet med hustru och barn. Slet och for illa ibland. Tjänade en krona om dagen för många timmars segt och tungt arbete.
Vandrade långa vägar över skog och genom kärr när matförrådet måste förstärkas med ting, som de små åkerlapparna – små nästan som trädgårdsängar, ibland med fantastiska mängder uppbruten sten runt omkring – eller skogens bärbuskar inte kunde skänka.

En gång var det fråga om att köpa säd och sen att få den malen. Säden skulle köpas nere i Alvesta och sedan bäras över skogen till Bernshammar, där kvarnen låg. Emil Ahlgren berättar ännu om, hur han minns denna händelse i hans fars slitsamma liv. Det var inte tal om några kilometers vandring, det blev mil.

Många mil blev det också för barnen, som skulle ner till skolan. Flera kilometer fram och tillbaka dagligen. Stigen ledde över kärr och myrar, där vattnet vissa gånger gjorde fötterna genomsura redan på vägen till skolan. Ofta kom väl rädslan in i barnasinnena, så van vid skogen och ödsligheten en skolparvel eller skolflicka i dessa trakter än må ha varit.

En gammal Finntorpsbo har för den som skriver detta berättat om ett möte med en älg, som hon hade i sin barndom. Om hur uppskrämd hon blev.

Gott om barn och ont om slantar
Inalles fanns det ett tiotal små stugor uppe i Finntorpen förr. Det kunde finnas ända upp till nio barn i en familj. Några djupsinniga funderingar över pengars köpkraft förr behövs inte här. Så stor blev aldrig familjeförsörjarens dagsförtjänst, att det räckte till mer än det absolut nödvändigaste, och sällan nådde den denna höga nivå. Emil Ahlgren berättar om den tid han var nygift. Han skulle köpa en gris. För att tjäna 25 öre gick han inte till Bernhammars station som annars varit den bekvämaste möjligheten att komma till stan, utan till Kolsva. Dit kom han i så god tid, att han ansåg sig böra hinna till Åsby och så ta tåget där istället. Det lyckades. Efter köpet av grisen tog en Skedvibo denna med sig. Emil Ahlgren for med tåget till Bernshammar och gick sen tvärs över skogen för att hämta det dyrbara nyförvärvet. En lång och tröttsam vandring, som ingen nuförtiden skulle vilja göra om.

Blev någon sjuk däruppe i Finntorpen, fick han eller hon sättas på hästryggen eller helt enkelt bäras ner till mer bebyggda trakter. Isoleringen kändes tung ibland, de många stugorna och de många barnen till trots. Kosten blev ensidig till ytterlighet. Potatis och sura lingon var ofta huvudingredienserna i maten.

Det finns ingen som haft det sämre ställt i vårt land än vad vi hade där uppe i Finntorpen, menar Emil Ahlgren, och av allt att döma har han rätt.

Men ändå…
Vemodet lyser igenom, då Emil Ahlgren talar om sin barndomsby. Visst var det fattigt och visst var det ensamt ibland, men trots allt är han inte riktigt glad över den vändning utvecklingen tagit. Han tycker att det är synd, att den med så stor möda uppodlade jorden helt skall bli skogens byte. Våra fäders verk borde varit värt ett bättre öde. Området borde ha blivit något slags kulturreservat, enligt hans uppfattning, en uppfattning som det inte är svårt att dela för den som något känner förhållandena.

Men som det nu är blir förfallet allt påtagligare år efter år. Väder och vind, snö och regn härjar i de fallna resterna av forna människohem. Skogens djur får skydd av människor genom att få hö utsatt på hässjor och därom är bara gott att säga. Men även minnena från det förflutna, ljusa eller höljda i de bittra livserfarenheternas skuggor, borde kunna ägnas någon omtanke.

Emil Ahlgren har åldrats. Kroppens krafter är på upphällningen, tycker han själv. Men minnet lever och så länge minnet ännu hör till den lilla människans dyrbaraste egendom, är Emil rik. Rikare än de flesta. Ty han kan minnas ett gott barndomshem och kan se tillbaka på en mycket väl använd arbetsdag. Att andras förtroende för honom är stort, gör inte minnets rikedom mindre.
(Skrivet av Gösta Wedjesjö för Arboga Tidning)


Egen forskning från denna artikel:

Hur såg Emil (Gerhard) Ahlgrens familj ut?
Denna artikel skrevs den 24 september 1958. Emil Ahlgren avlider den 6 november 1958.
Fadern till Emil Gerhard Ahlgren var soldat 84 i Finntorp, Anders Peter Algren i Alvesta Han var född 1840-09-29 i Fellingsbro. Han är gift första gången 1866-08-04 med Anna Stina Andersdotter, född 1841-12-31 i Fellingsbro, men hon avlider i vattensot 1877-03-15 i Alvesta, Finntorp.

Barnen i Anders Peter Ahlgrens familj är:
Karl Johan Ahlgren f.1866-04-20 i Skedvi, avlider 1941-08-06 i Västra Skedvi
Anders Peter Ahlgren f. 1869-03-08 i Skedvi, avlider 1921-07-27 i Finnåker
Lars Erik Ahlgren f.1871-08-26 i Skedvi, avlider 1905-01-30 i Prostgården Söderbärke
Gustaf Adolf Ahlgren f. 1874-03-06 i Skedvi, avlider 1947-08-18 i Munktorp
August Ahlgren f. 1876-09-03 i Skedvi, avlider 1960-04-22 i Bjurnäs, Västra Skedvi

Nästa hustru är Anna Stina Jansdotter, född 1840-09-02 i Västra Skedvi. Paret gifter sig 1877-12-22. Hon har tidigare en son som heter Erik, f.1874-01-30 i Fellingsbro. Anna Stina Jansdotter avlider 1922-04-18 i Alvesta, Västra Skedvi.
Deras gemensamma barn är:
Axel Arvid Ahlgren f.1878-06-03 i Skedvi, avlider 1952-09-15 i Alvesta, Västra Skedvi
Anna Lovisa Ahlgren f.1880-04-04 i Skedvi, avlider 1960-10-22 i Tunagården, Västra Skedvi
Augusta Alida Ahlgren f.1881-08-25, avlider 1882-02-02 i Västra Skedvi
Emil Gerhard Ahlgren f. 1883-09-24 i Skedvi, avlider 1958-11-06 i Alvesta, Västra Skedvi


Emil Ahlgren och hans familj:
Emil Ahlgren börjar 1902 att arbeta, och flyttar från familjen i Finntorp till Alvesta, och arbetar som dagkarl. Här finns även bröderna Axel Arvid och Karl August Ahlgren som arbetande drängar. Emil tar ut lysning 1908 och flyttar tillbaka till Alvesta, Finntorp nr. 3 där han bildar familj. Han är nu noterad som Skogsarbetare.

Han gifter sig 1908-10-31 med Anna Alfrida Persson f. 1883-01-02 i Skinnskatteberg. De får dottern Lilly Alfrida f. 1909-03-08 i Västra Skedvi samt Anna Elisabet f. 1910-12-24 i Västra Skedvi. 1912-11-19 flyttar familjen till Vahlbricka Nr. 1, Kilstorp, Bro församling.

Här får familjen barnen Emil Harry f.1913-07-21 i Bro (han avlider 1914-02-03) och Margit Teresia f.1915-04-27 i Bro.

Familjen flyttar 1916-10-31 till Karlsberg, Spabo, Hed församling. 1917 flyttar familjen till Karmansbo by i Heds församling, för att 1918-05-16 flytta till Främshyttan i Skinnskatteberg.  Hustrun Anna Alfrida Ahlgren (Persson) avlider i lungsot 1918-12-24.

Änkemannen Emil Ahlgren flyttar nu med barnen till Finnåkers Södra By nr. 9, Fellingsbro församling 1919-05-09. Emil Ahlgren nämns nu som jordbruksarbetare. 1919-10-23 flyttar Emil Ahlgren tillbaka till Alvesta, Finntorp i Västra Skedvi, och är nu skriven på samma sida som sin far, Anders Peter Ahlgren med familj. Här är Emil skriven som Skogsarbetare.

1920 flyttar Emil Ahlgren med sina döttrar till Karlsdal (Udden) i Alvesta. 1923 flyttar de igen, nu till Finntorp Nr. 3 i Alvesta.

Här slutar församlingsböckerna 1930, och det går inte att följa Emil Ahlgren längre. Emil Ahlgren avlider 1958-11-06, då skriven på Alvesta 5:1 i Västra Skedvi.
Döttrarna till Emil Ahlgren:
Lilly Alfrida Ahlgren, gift Svensson 1932-08-01, avlider i Gunnilbo, Norrmora 1933-04-17.
Anna Elisabet Ahlgren, gift Hagberg 1943-05-29, avlider 1979-12-05 i Köping.
Margit Teresia Ahlgren, gift Östberg 1948-01-17, avlider 1984-08-24 i Hallstahammar.